Nu tar vi det som jag tänkte ta i förra inlägg, en annan S.T.O.R sak som hänt sen jag slutade blogga.

 

Man har väl alla hatat studenter sen man började gymnasiet dels för att man varit så förbannat avundsjuk på dem och dels för att de är så jobbiga. Nu var det min tur. Med pappas cykeltuta och en visselpipa var jag precis så jobbig, dryg, och överglad som man ska vara som student. Jag hade den bästa sista dagen, men den bästa klassen, och den bästa studentskivan men min bästa vän. Allt va bäst helt enkelt. 

 

Vi började med champangefrukost hos mig då vi åt alldeles för lite mat och drack alldeles för mycket champange och tog precis rätt mängd med bilder. Sen for vi till skolan, satt genom en skolavslutning som drog ut på tiden, sen fick vi springa ut (i spöregn som höll sig i 20 minuter), ta mer kort, åka runt i stan på flak typ 8 gånger (nu i solsken) och sen fara hem. Precis som det ska vara, och precis rätt. 

 

Min mamma, mormor, och underbara lilla BK var här också, och att de kunde vara det gjorde allt så mycket bättre. Hela min familj va här och jag va på topp. Studentskivan på kvällen, efter alldeles för mycket fika, spenderade springandes på taket av Olles och nere i källaren på Five. Alla va glada, alla ville prata, man träffade nya vänner som man glömde fem minuter senare. Usch så bra man kan ha det. 

 

Och men det sa vi tack och adjö till Midgårdsskolan, som aldrig riktigt varit vår skola. Tror vi alla kände att, hur bra dagen än va, så hade vi hellre varit på Östra. Midgård har sett många hårda dagar, många sura flickor från IB2 och många tårar efter finals proven. 

 

Va det en av det bästa dagar i mitt liv, absolut. Kommer jag någonsin att glomma den, aldrig. Skulle jag göra om det om jag kunde, inte en chans. Det som gör studenten så bra är att det bara händer en gång. Det är en alldeles underbar dag, och man tar vara på varje sekund.